Åldringsvårdare

Från sköterska i fattigstuga till närvårdare

Från fattigstuga till ålderdomshem

Ålderdomshem i sin nuvarande form har endast existerat i Finland i ungefär hundra år. En tidigare modell för äldreomsorg var fattigstugan. Fattigstugor fanns i Finland ända sedan 1500-talet, och uppehölls av församlingarna. Fattigstugorna beboddes av åldringar, sjuka och hemlösa, och boendeomständigheterna var ofta omänskliga.

Under 1800-talets slutända skedde det en reform i Finlands fattig- och ålderdomsvård. Fattigvårdsmannen Gustaf Helsingius var en ledande aktör i reformer, och med Helsingius i spetsen skapades kommunala fattiggårdar. Dessa gårdar var en föregångare till ålderdomshem, där det förutom åldringar bodde mentalt sjuka och långtidssjuka personer. I fattiggårdarna placerades patienter av olika åldrar med olika fysiska och psykiska men i stora allmänna rum. Från och med 1920-talet var kommunerna skyldiga att bygga en fattiggård eller vara delägare av en fattiggård tillsammans med andra kommuner. I detta skede började man placera fysiskt och psykiskt sjuka patienter i separata avdelningar från andra patienter.

Halvvägs genom seklet, under 1950- och 1960-talet, började man placera mera fokus på åldringarnas individuella behov och trivsel. Ålderdomshem som motsvarar dagens modeller började byggas i närheten av vårdcentraler. Först på 1980-talet var alla fattiggårdar ersatta av åldringshem.

Gruppbild på personal och patienter framför fattiggården i Kylä-Katila i Ridasjärvi, Hyvinge. 1935. © Hyvinkään kaupunginmuseo.
Fattiggården i Månsas, 1953. Bild: Yrjö Lintunen. © Folkets arkiv.
Kaffetillställning arrangerad av hembygdsföreningen Kaupunkim Poja i Merituulikoti i Nystad 15.12.1968. Bild: Valokuvaamo Varjus. © Nystads museum.
Ett ryskt ålderdomshem (idag Hoivakoti Helena) i Helsingfors år 1969. Bild: Kari Hakli. © Helsingfors stadsmuseum.
Lekar organiserade för åldringar av Rautu-Seura i Käpyrinne-kerho i Helsingfors i början av 1970-talet. Bild: Pekka Kyytinen. © Museovirasto – Musketti.
Åldring och sköterska i Tammerfors år 1980. Bild: Veikko Seppänen. © Arbetarmuseum Werstas.

Åldringsvårdare

100 år sedan var det sjuksköterskor och diakonissor som skötte om åldringsvården. Närvårdare fanns inte ännu, men utbildningen och arbetsbilden motsvarade till en stor del den moderna närvårdaren. De sköterskor som arbetade i fattiggårdar kunde vara utbildade sjuksköterskor.

I Finland började man i slutet av 1800-taltet utbilda sjuksköterskor med stöd av Diakonissainstitutet och det Röda Korset. Utbildningen skedde till en början i Helsingfors, men spred sig till resten av Finland snabbt.

Under andra världskriget arbetade det i krigssjukhusen sjuksystrar som Finlands Röda Kors utbildade från och med 1941. Denna utbildning anses vara ett av stadierna som lett till den moderna närvårdarutbildningen.

Vid 1970-talets mittpunkt fanns det 18 500 utbildade vårdare och vid decenniets slutskede hade utbildningen förlängts till tre läsår. Under 1980-talet byttes titeln till primärvårdare och utbildningen förlängdes ytterligare. De första primärvårdarna blev utexaminerade år 1986.

I början av 1990-talet skedde det en reform i social- och hälsovården, och närvårdarutbildningen började. Denna utbildning ledde till en bred examen, som gav kompetens att jobba i vårduppgifter inom alla sektorer i social- och hälsovården.

Ansvarsfullt jobb med åldringar

Närvårdarna Martina Kung och Linnéa Ravald berättar i videon vad allt det innebär att arbeta med åldringar.

Under tiden man genomför en grundexamen inom social- och hälsovård kan man specialisera sig på äldreomsorg.

Robotar som hjälpmedel

I framtiden ändras försörjningskvoten, när de stora åldersklasserna åldras. Arbetsgemenskaperna tar allt fler olika former, både gällande kunder och kolleger.

Ålderdomsvården kommer i framtiden att ha allt mera avancerad teknologi som hjälpmedel. Redan nu används robotar som aktiverar åldringar. NAO-humanoidrobotar utrustade med Zora-programmet kan programmeras att dra gymnastiklektioner.

I framtiden kommer robotar att agera som hjälpredor speciellt i tunga och monotona uppgifter. Detta leder till att skötarna har mera tid och energi att spendera på human interaktion med åldringarna.Robotar kan inte ersätta människor, men de kommer att ändra branschen och skötarnas roll i äldreomsorgen.

Kolla in videon som gjorts av Lappeenrannan teknillinen yliopisto, där det berättas om hur åldringarna på vårdcentret Onnelapolku i Lahtis har trivts med Ilona humanoidroboten.

Källor

Anni Launonen, Stadin ammattiopisto
Aimo Halila: Suurten uudistusten kausi. Suomen historia: 5, Kansallisen heräämisen aika.
Helsingfors: Weilin+Göös, 1986.
Kaisu-Maija Nenonen, Ilkka Teerijoki: Historian suursanakirja. WSOY 1998.
Helsingfors stadsbibliotek: kysy.fi, 2008
Sosiaali-, terveys- sekä kuntoutus- ja liikunta-alan osaamistarpeiden ennakointi (2012)
Osaava lähihoitaja 2O020 (2011)
Vanhuspalveluiden osaamistarveraportti (2013)
”Hoivarobotti-Ilona viihdyttää, muttei hoida”, Motiivilehti.fi, 18.5.2016

 

 

Jaa kaverille

#ammattiosaaja
Etusivulle